En ny vän

Kan jag ha tagit mitt livs bästa beslut? Kanske. Häromveckan flyttade vår lilla nykomling, dvärgtaxen Charlie in hos oss. Jag hade förberett mig noga och tänkte att jag också förberett barnen noga, de hade fått se honom på bilder och i filmer från uppfödaren. Men egentligen har de inte varit så intresserade. ”Jaja mamma, han är gullig..” Typ så. Tills den dagen han kom hem. Kärlek overload direkt. Bob (precis som vi andra) blev helt förälskad, och släppte allt som har med tv-spel och telefoner att göra flera dygn. DET var spännande att se!

Det finns såklart en tanke bakom den lilla hunden. Att han ska få vara en del av något större, något som kan påverka oss alla på ett fint sätt, men kanske främst Bob positivt, om det lyckas. Jag vill gärna att vi börjar träna med hunden, prova om han tycker det är kul att jobba med lydnad och lägga viltspår framåt. Att hitta en hobby Bob, jag och Charlie – på sikt kanske bara Bob och Charlie, där man tillsammans med hunden får en ny gemenskap och nya intressen. Kan de blir ett dreamteam? Pratar inte tävlingar, utan mer sammanhang. Fler med samma intresse.

Charlie.

Att ha någon som väntar hemma, alltid blir glad att se en och som har en energin på samma nivå som en själv tror jag kan vara väldigt givande. Villkorslös kärlek, och en varm tröstande famn om man behöver. Någon att skratta med, vara utomhus med, utmana och utmanas med. En vän.

Självklart kan han också användas som motivering i dagsläget, han hjälper indirekt till med läxläsningar, att vi alla är mer utomhus och aktiva (redan nu men framförallt på sikt) tandborstningar och att avsluta tv-spel i tid. Med mindre konflikter. Jag är inte helt dum, jag förstår att det inte kommer hålla i sin i all evighet, nyhetens behag, mm, så är det med all säkerhet, men jag njuter av det ändå! ❤

Hon fångar hans hand och han håller kvar

Jag har sagt det förr, och säger det igen. Lov är ingen lek. Det går inte att ”bara vara”, ta dagen som den kommer och njuta av lite flummiga planer. För att vi ska må bra krävs:

1. Medicin. 2. Utomhusvistelse minst 2 timmar/dag. 3. Att mamma får egentid VARJE dag (räcker med 30 minuter). 4. God mat och fika. 5. En plan!

Jag misslyckades direkt. Starten på lovet blev underkänt, alla klättrande på varandra, vädret var vidrigt och lockade inte till utelek, det fanns bara tråkiga rester i kylskåpet och jag behövde jobba plus var ensam med barnen… Jag glömde också medicinera, vilken gav den där extra kryddan som gjorde måndagen blev en kaosig dag. På kvällen efter att alla gråtit lite i olika omgångar samlade vi oss och somnade tillsammans i en varm mysig hög. Och somnade nog med samma tanke – imorgon är en ny dag. Och det blev det!

Det krävs egentligen så lite (alltså, bara en plan) för att dagarna ska bli bra. Idag gjorde vi alla rätt utan att egentligen göra något extravagant, utan att slå knut på oss själva.

Tv-spel har inte varit ett intresse det här lovet hittills för Bob. En timme här och där, sen har han velat umgås. Mest med Bianca faktiskt. De ha ritat, brottats (mmm alltid någon som gör illa sig, ja), pysslat, jagat Pokemons, byggt koja, bakat mm. Vi åkte för att göra lite ärenden inför Bianca 4-årsdag imorgon (och stundande valp-entré om ett par veckor!!!), och passade på att kombinera utflykt/utevistelse med detta. Vi går längsmed vattnet och pratar, skrattar, planerar. Jag ser hennes lilla hand smyger närmare hans, och han tar den, håller i och där går dem. Hand i hand längsmed gångvägen. Lugna. Glada. Tillfreds. Mina.♥️♥️ Redo för fler höstlovsdagar nu!

”Du älskar Bianca mer än mig!!!”

Aj. Alltså meningen som helt fick mig att stanna upp. Jag har hört elaka toner, provocerande ord, dumheter. Det har runnit av mig som oftast. Men det här träffade rakt in, sprängde hjärtat.

Hela den varma eftermiddagen hade varit lite som en stor stressklump. För mig på jobbet. Kanske för honom i skolan. Förutom det att det nu är skola igen, så är det också träningar och matcher. Och ja, det är lite fler måsten som för alla. Kanske hade jag jagat på honom lite extra den där onsdagsmorgonen, i stil med:

– Glöm inte att det är fotboll ikväll, älskling.

– Ring när du vet exakt när du slutar, så hämtar jag dig.

– Du behöver äta liiite mer på mackan, snälla!

För. Mycket. Snack.

Säkert MED MERA MED MERA också. Det blev nog för mycket av den negativa kraviga istället för uppmuntran och enkla beröm som en kram eller tumme upp. Vi hamnade i en negativ spinn den dagen. Och det är inte alltid det lättaste att ta sig samman och fatta att det är man själv som orsakat den här urladdningen (hårt sagt, men det GÅR ju att förebygga!). Därför blir man både besviken på sig själv att man inte klarat av hantera situationer, men också stolt över sig själv som förstår att man måste ändra sig – och SKÖNT när man tror att man vet hur man ska göra framöver.

Hade jag dessutom också tröstat lillasyster två gånger mer än vanligt? Förmodligen.

Mitt fina lilla älskade troll. Vi pratade dagen efter om att jag hörde vad han sa och sen förklarade jag att det absolut inte är så att jag älskar lillasyster mer. Det går liksom inte. Jag förklarade typ ovan fast på vårt vis. Han förstod, sa han, och vi kramades. Han är bäst. Min stora.💫♥️

Mina 5 största orosmoln inför hösten

Japp. Skolstart imorgon. Förväntan. Spänning. Pirr och vemod. Något tar slut som man älskar, något halvnytt lite mer beskt tar vid. Vardagen. Tidiga morgnar. Krav från alla håll. Nya vuxna in i hans liv. Här är mina fem största orosmoln inför skolstarten och den nya terminen:

  1. Attityden. Att skapa en bra start och en bra atmosfär tillsammans med nya lärare och i klassen är väldigt viktigt. Jag hoppas så innerligt att han kommer visa respekt och fortsätta som han slutade trean med en god attityd.
  2. Läxorna. Bävan och har hört rykten om att fyran är SJUKT mycket jobbigare, svårare och mer krävande än trean. Rimligt. Men önskar man vaggas in i den vanna så det inte slår till som hård käftsmäll första veckan. Vore hemskt. För ja, med ökande antal läxor, ökat antal krav, och potentiella konflikter. Men det måste vi komma kunna hantera nu.
  3. Morgonrutiner. Och det sista orden i det sammansatta ordet, rubriker, känns V Ä L D I G T avgörande för hur vida vi kommer iväg hemifrån med röda arga ansikten och svettlukt, eller faktiskt hinner med att säga ”Ha en fin dag – ses sen!”. Utan andfåddhet eller hets i rösten. GOALS.
  4. Orken. Eftersom vi medicinerar på dagtid när han får i skolan, så blir han lite tröttare/mer avig på kvällarna av det. Tyvärr. Så att fylla på med bra rätt energi (som han kan tänka sig äta) på eftermiddagen känns viktigare än tidigare. Nu kommer kvällarna också innefatta fotbollsträningar och läxläsning.
  5. Aptiten. Kommer han gå ner i vikt precis som han gjorde efter jullovet nu? Vi har inte medicinerat varje dag denna sommar utan verkligen vid behov (typ båtsemester, fotbollsläger, släktsammankomster). Har precis fyllt i pappen för specialkost till skolan med hans önskemat, och kommer hålla tummarna för att han vill äta lunch i skolan varje dag. Jobba för det.

(Sen självklart också alla nya vuxna som ska verka tillsammans med honom – fånga honom, leda honom, inspirera och instruera. Hur kommer det att fungera?)

Upprop på skolgården imorgon bitti, och DÄR är en ny termin igång. Kul också faktiskt. Blandat. Gäller att hitta den där balansen…

Hemmakär eller bara 10 år?

– Bob, nästa vecka ska vi åka på semester med båten ett tag…

– Neeej, det ska vi INTE. Jag vill vara hemma. Varför kan vi aldrig bara vara hemma? Jag älskar det!

Jag älskar också det. Och vi är mycket hemma, just därför. Men för vår familj är båtlivet en stor del av sommaren och inget undantag just denna lite märkliga sommar. För i skärgården inbillar jag mig dessutom att det är lite friskare luft (om man håller sig borta från de knökfulla gästhamnarna dvs.)

Varje gång vi ska åka någonstans – längre än dagstur, oavsett mål egentligen, så blir det knorr och Nej direkt som inställning från Bob. Här har vi inte alls en längtan att byta miljö eller se något mer eller annat. Ingen längtan efter äventyret förrän man upplevt det.

Det är en stor del av hans diagnos tror jag. Och ålder givetvis. För är man tio och har sommarlov, vill man vara med sina vänner dynets alla timmar, syssla med saker man själv väljer, och känna sig stor och fri. TÄNKER man. Men så är det inte på riktigt sen. Lika uppskattat (hoppas) blir det sen med en uppdukad middag i solnedgången och kortspel eller fiske från båten.

Vi återkommer ständigt utmaningen med omställningar och hur svårt det är. Både i skolan och hemma. Hur förmågan och viljan att ”tänka sig in” in nya situationer eller miljöer gör det i princip omöjligt att se fram emot saker man inte upplevt förut och VET är roliga. Kan man träna den här förmågan eller är han både för liten och har för svårt för det? Kan man bygga in sina egna goa referenser och förhoppningar eller är man chanslös här?

För just gällande båtsemster så har han upplevt detta. Minns kanske fragmentariskt att det kan blir kul och skönt. Men det är också allt annat – krav på sig att göra vissa förväntade saker, som att hjälpa till eller ”uppföra” sig när man är på restaurang eller när det ligger andra båtar väldigt nära oss. Kanske tar det över? Den a sommar har vi medicin i rätt dos, kanske blir det skillnad för dem totala upplevelsen? Är det också en ofrånkomlig stress med ”semester” utanför hemmet? Det negativa känns starkare än det positiva (som man faktiskt också upplever).

Absolut viss igenkänning. Allt är inte BARA ljuvligt och ljumma sommarkvällar eller perfekt tempererat havsvatten och perfekt sittande bikini. Mycket annat och självklart mer komplicerat såklart. För på en liten boendeyta och i nya utemiljöer utmanas man och behöver prestera i energi. I sin kraft och som mamma. Hålla ihop, planera upp, se flera scenarion framför sig och vara modig. Stark. Ibland klarar man det galant och känner solens trålar le mot en och man njuter sig absoluta maxnjut. För det händer i båten! Det är i den miljön maxnjutet för mig infinner sig år efter år. Det delar jag med min man. Därför är det värt allt slit och alla förberedelser, alla konflikter och kämpandet. Men (!) den största delen av tiden är mer som ett surr. En strävan, längtan, irriterande jakt efter den där målbilden… En solnedgång man får följa från tidig kväll, ett nakenbad, händer som håller varandras eller ett glas kallt vin på en varm kal klippa. Glada barn som hoppar från båten med det där skrattet som man blir helt varm av. Som sen kryper upp i din famn. Livets mening. Typ.

Så med hop om ovan. Tar vi nu tjat, packar vår båt med förhoppningar (och motsträviga barn) och ger oss ut mot ny-gamla målbilder och jakten på det vi älskar och känner starkt är livets maxnjut. SeeYou! (Ja båten heter så). 🐚👋💙🚤⛱🌅💭💦

En lite känslig vän

Hur härlig start på denna sommar ändå? Snittar 25 grader i luften, havet redan uppe i minst 20, och kraven på dagarna blir mindre och mindre. Eller nja. Kraven ändras något bara. Från skolan och vardagens krav på ordning, uppförande och utförande samt socialt bra beteende så blir det nu istället större krav på att kunna hantera mer frihet, lyssna in andra människor och vilja delta i andra aktiviteter.

Man kommer ihåg det själv. Den ena dagen är man med, den andra inte alls lika självklart. Kompisar är svårt. Man tror man har koll men det har man inte. Bob har extra lätt kanske för att bli stött. Någon annan hade kanske inte ens reagerat, men han tar in, funderar och det bästa av allt han berättar hur han känner (för mig). Det var en sådan dag häromdagen. När saker ändras utifrån vad som är ”bestämt” så blir det bara negativt i hans huvud. Det är svårt att hämta upp. Om man bestämt att man ska leka dagen efter så SKA man det, då kan inte kompisen leka med någon annan eller åka iväg. Tycker han. Livet är inte så, livet ändras hela tiden, det är bara frågan hur man hanterar det och väljer väg utgående de nya förutsättningarna.

Jag minns så tydligt min kompis på landet när jag var i samma ålder. Hon blev så ledsen om jag inte ville leka eller ens göra samma sak. Blev sur om jag inte ville leka hennes lekar, låna båt och fiska, bygga om kojan eller om jag ändrade andra planer som vi ”bestämt”. Inser nu att hon nog troligtvis också hade adhd. Så mycket likheter dem emellan på andra sätt också. Men jag struntade helt i att hon blev ”sur”, orkade inte prata med henne då bara eller undra. Men det var helt fel. Där hade vi behövt en vuxen som såg oss, kunde guida oss i vår lek och i våran samvaro så det blev en fin sommar för båda oss. Inte bara ibland. För det blev ofta ett surt slut. I grunden gillade vi varandra jättemycket!

Jag ska försöka – utan att tvinga mig på – fortsätta vara lyhörd här hemma. Inser såklart att detta är en del av livet. Man får ont i magen ibland, och ibland fylls den av massor med skratt. Ibland blir man både arg, ledsen och trött på sina vänner, men mycket oftare känner glädje, gemenskap och värme. Vissa är känsligare, vissa är tåligare. Några är roliga, några modiga. Alla att föredra framför mamma (för Bob)😂😅🤷‍♀️… Vissa har adhd. Andra inte. Det spelar ingen roll, man blir lyckligare av att ha fina människor runt sig. Det svåra är att lära sig hantera situationer med dem och våga vara sig själv när man umgås. Vi kommer prata mycket om vänner och känslor denna sommar, har det på känn! 👭🧍🏻‍♂️👬🧍🏻‍♂️🧍🏻‍♂️👬

Stundande sommarlov

Hejdå lågstadiet!
Jag ser att han är över 1,50 lång, men det jag inte kan ta in är att han är så stor att han slutar trean, och ska börja mellanstadiet efter sommarlovet. Ny lärare, ny skola, nya rutiner. Yes, en sak i tagen nu.

Efter förra årets långledighet vet jag att alla dagar som komma skall inte är en dans på rosor, utan kan vara rätt så påfrestande. För alla, även för familjen utan npf-diagnoser.

Jag känner mig inte orolig inför detta. Är beredd på både lata lugnare dagar med fil till lunch, men också stormigare timmar där vi kan vara upp mitt i blossande konflikt. Vår utmaning när vi är hemma kommer vara att få ”lagom” mycket skärmtid (japp vi kommer starta med för honom ganska stränga regler). Hitta aktiviteter som alla vill hänga med på. Dela upp oss så vi orkar. Vi kommer medicinera alla dagar vi har andra relationer omkring oss, till exempel på landstället eller när vi ligger i gästhamn med båten, mer ansträngande utflykter etc. Hemmadagar eller dagar ensamma ute på kobbar tänker jag utan medicin. Han få chans att äta mer lustfyllt och vi har chans att parera eventuella extra känslor.

Den här våren har varit prövande på oerhört många sätt med tanke på pandemin. Man har många vanor, varit vaksamma, inte sociala. Försiktiga med allt och lite till. Det kommer inte ändras jättemycket bara för att vi får sommarlov. Men önskan finns att man kanske kan koppla bort lite av den oro som påverkat en av naturliga själ.

Vi hade inget firande på hans 10-årsdag som var för ett par veckor sedan, så nu har han ”beställt” pavlova på sin skolavslutning. Inga gäster, nä, men god tårta och en liten present ska ha få för att han nu lämnar lågstadiet. Och för att det är sommarlov!

”Är det verkligen du, Bob?”

Snart ett år har gått sedan vi gjorde utredningen. Känns inte längesedan. Men oj vad det har hänt mycket inser man. Saker som nu är självklara var inte det. Vardagen ändras snabbt och man inser inte man ändras med den i ett högt tempo.

I veckan var vi hos Bobs adhd-läkare. Har inte träffat henne sedan i höstas. Vi hade haft en lugn morgon, men hade mycket på schemat den här dagen. Bob skulle följa med mig till jobbet och vara ”duktig” medan jag satt i möte en drygt timme. Men innan dess som sagt – möte med doktorn.

Vi hälsades välkomna och doktorn redan i entrén utbrast: ”Men vad du har vuxit, kille n”. Han är lång för sin ålder. Vi klev in i hennes rum, småpratade lite. Han fick väga sig (japp, kritiskt moment). Längd och vikt lirade. Skönt, en lättnad. Vi pratade på. Hon ställde frågor, Bob svarade oftast artigt, roligt, ibland inte alls. En timme satt han i rummet med oss. Hade en dialog. Vi var båda ganska häpna. Jag märkte att hon tittade på mig med en nöjd blick. Sist vi träffade läkaren kunde han inte vara stilla mer än 1 minut. Mer under stolen än i, mer utanför rummet än inne hos oss. Tjatade om att få åka hem. Men inte denna gång.

Vi fick med oss en ny ”läxmedicin” som ska verka ca 1 timme (för helgerna) och en ny dos av medicinen han tar till vardags. För försök till ökat aptit. Även fast vikten är ok just nu, är det inte kanon att gå in i mellanstadiet och äta lite oliver och två köttbullar till lunch (liksom standard nu). Man behöver fylla på med mer för att orka även lektionerna på eftermiddagen.

Doktorn öste beröm över honom. Gav honom en medalj som det stod ”Du är bäst”. En finger-skateboard som han kunde ha på lektionerna om det skulle kännas jobbigt att tex lyssna länge på något. Som en stressboll. Sa att hon inte riktigt kände igen honom, tyckte han utvecklats enormt. Nästa möte – oktober!!! Långt dit, ja.

Vi nästan studsade ut från BUP och halvsprang till jobbet och mitt möte. Glada. Stolta. Lättade. Vi har tagit oss en bra bit.

Väl på jobbet gick det bra att sitta med mobilen strax intill vårt möte. Helt plötsligt kliver en av Youtube-killarna i ”Fotbollstuben” in. En av Bobs ABSOLUTA favorit-kanaler och personer. Idol-ish. Han stannar honom, smygfotar honom med sin mobil (japp, blir kort lite konstig stämning) och börjar småprata nervöst med honom. Det hela slutar med att han får ett ganska långt samtal, en fotboll (som killarna använt och han för en historia till), en varm kram och massor av mer pepp – det jag ser i hans ögon är fullkomlig beundran.

I bilen hem timmen senare är han nästan helt tyst. Det smyger tillslut ut några ord… ”Mamma, det här var den bästa dagen i mitt liv.” Typ min med, tänker jag. ♥️

Offline

Förra veckan fick vi veta att vårt bredband skulle stänga ner för underhåll 1 dag. Jag förberedde Bob så han inte skulle gå i taket då han kom hem från skolan och inte kunde spela en FIFA-match. 1 dag blev 2. Nu är det troligtvis inte tillbaka förrän på torsdag denna vecka…

Vi har nät som vi kan dela via våra mobiler en stund, men det går inte att kolla film, barnkanalen eller spela tv-spel i samma oändlighet som tidigare just nu. Så långhelgen blev minst annorlunda. Annorlunda bra.

”Mamma, jag hjälper dig gärna skala potatis”… detta är en mening som aldrig skulle tas i min sons mun i vanliga fall.

Han har varit med mig. Gett mig 20 kramar varje dag, hjälpt till att skotta grus, skalat potatis, dukat bord, lekt (och tjafsat) med lillasyster, byggt en liten legovärld, spelat schack, målat tavlor, spelar basket och fotboll. Ja, ni hör ju. Det har varit mestadels helt Amazing. Han har också spelat – men oerhört begränsad tid.

Det här gör ju att jag såklart vill fortsätta begränsa han skärmtid även framåt. Vi gör ju den här typen av grejer annars också givetvis – men inte lika länge, ofta lite avbrutet och hastigt. Men hur ska jag få igenom det här. En strategi måste till. Jag fick ”tillbaka” mitt barn några dagar fick ha honom helhjärtat och nu vill jag ha kvar honom. Det är inte bara ”säga” att han inte för spela en timme/dag. Det måste till något annat, något mer. Något smart. 🤔💛

Att nå sin fulla potential

Påsklov. Ännu inget megautbrott eller superskaviga dagar. Vi har veckan att fylla på med mat (haha väntat) lust, energi och komma ner i tempo för att ta oss an den fortsatt lite skumma skumpiga vardagen på bästa sätt. Skolorna hos oss är fortfarande öppna tack och lov.

Fastnar ibland i en tanke på en stor skillnad som jag lagt märke till mer och mer när man är med varandra mycket. Det är att känslan och viljan att vara till lags. Att vilja göra den andra personen man agerar med nöjd och glad. Att vara med i en lite tyst överenskommelse att man gör sitt bästa så båda (eller alla runt sig) får det bra. Kan vara lärare, mamma, moster, mormor, kusin, kompis – anyone. Bob har inte det. Han gör inte skillnad på någon. Han gör ofta inget extra eller gör sig ”till”, anstränger sig inte för att det ska bli bra för någon annan om det inte direkt gynnar honom. Alltså DIREKT. Han kan inte ta in den här kollektiva känslan av tillfredställelse. Varför? Är det bara diagnosen eller ligger det också i personligheten?

Jag är väldigt mycket tillags och har alltid varit det från att man blev uppmanad att göra första skoluppgiften, jobba över de sena timmarna eller springa de extra kilometrarna på träningarna. Ofta försökt överbevisa och göra ännu bättre. Prestera. Det har jag inte sett Bob ha i sig – än så länge. Var är hans max? Gör han sitt absoluta max när han endast gör det som läraren precis bett om? Läxan ber honom svara på flera frågor i en, han tolkar det som det absolut lättaste och svarar på alla i en mening, det ”lataste” alternativet? Men smartaste också? Inte fel, bara inte mycket.

Kan han mer om jag pushar honom ännu mer eller ska jag vara nöjda att vi svarar överhuvdtaget? Jag vill och kommer svara det första. Jag vill pusha honom, få honom utmana sig själv och vilja ”prestera” och göra något som för honom, mig, tränaren och läraren stolta. Kanske är det fel och kostar mer än vad det ger, men det är det jag kan utantill. Det vet jag hur man gör. För det finns inne i mig. Att ta sig en bit till. Aldrig släppa och lägga ner. Ta sig vidare och se sig själv utvecklas och njuta av det.

Önskar ofta att han kunde se mig som tioåring där han snart är. Hur man kämpade med sina gymnastikträningar, matteuppgifter och läsläxor. Städade rummet, plockade kottar, tog hand om olika saker. Var med och hjälpte till. Ville! Jag hade inte lätt för mig i allt, men jag var en jävel på att kämpa och alltid försöka. Blev pushad. På ett bra sätt av mina föräldrar och tex tränare. Bob är inte jag, vet ju det. Vi kämpar med allt tillsammans och jag stöttar honom på det bästa sätt jag kan och tror på. Men undrar ibland varför han själv inte vill. Varför vill han alltid bara den lättaste vägen, de enklaste svaren, minsta möjliga motstånd, kortaste stigen?