”Är det verkligen du, Bob?”

Snart ett år har gått sedan vi gjorde utredningen. Känns inte längesedan. Men oj vad det har hänt mycket inser man. Saker som nu är självklara var inte det. Vardagen ändras snabbt och man inser inte man ändras med den i ett högt tempo.

I veckan var vi hos Bobs adhd-läkare. Har inte träffat henne sedan i höstas. Vi hade haft en lugn morgon, men hade mycket på schemat den här dagen. Bob skulle följa med mig till jobbet och vara ”duktig” medan jag satt i möte en drygt timme. Men innan dess som sagt – möte med doktorn.

Vi hälsades välkomna och doktorn redan i entrén utbrast: ”Men vad du har vuxit, kille n”. Han är lång för sin ålder. Vi klev in i hennes rum, småpratade lite. Han fick väga sig (japp, kritiskt moment). Längd och vikt lirade. Skönt, en lättnad. Vi pratade på. Hon ställde frågor, Bob svarade oftast artigt, roligt, ibland inte alls. En timme satt han i rummet med oss. Hade en dialog. Vi var båda ganska häpna. Jag märkte att hon tittade på mig med en nöjd blick. Sist vi träffade läkaren kunde han inte vara stilla mer än 1 minut. Mer under stolen än i, mer utanför rummet än inne hos oss. Tjatade om att få åka hem. Men inte denna gång.

Vi fick med oss en ny ”läxmedicin” som ska verka ca 1 timme (för helgerna) och en ny dos av medicinen han tar till vardags. För försök till ökat aptit. Även fast vikten är ok just nu, är det inte kanon att gå in i mellanstadiet och äta lite oliver och två köttbullar till lunch (liksom standard nu). Man behöver fylla på med mer för att orka även lektionerna på eftermiddagen.

Doktorn öste beröm över honom. Gav honom en medalj som det stod ”Du är bäst”. En finger-skateboard som han kunde ha på lektionerna om det skulle kännas jobbigt att tex lyssna länge på något. Som en stressboll. Sa att hon inte riktigt kände igen honom, tyckte han utvecklats enormt. Nästa möte – oktober!!! Långt dit, ja.

Vi nästan studsade ut från BUP och halvsprang till jobbet och mitt möte. Glada. Stolta. Lättade. Vi har tagit oss en bra bit.

Väl på jobbet gick det bra att sitta med mobilen strax intill vårt möte. Helt plötsligt kliver en av Youtube-killarna i ”Fotbollstuben” in. En av Bobs ABSOLUTA favorit-kanaler och personer. Idol-ish. Han stannar honom, smygfotar honom med sin mobil (japp, blir kort lite konstig stämning) och börjar småprata nervöst med honom. Det hela slutar med att han får ett ganska långt samtal, en fotboll (som killarna använt och han för en historia till), en varm kram och massor av mer pepp – det jag ser i hans ögon är fullkomlig beundran.

I bilen hem timmen senare är han nästan helt tyst. Det smyger tillslut ut några ord… ”Mamma, det här var den bästa dagen i mitt liv.” Typ min med, tänker jag. ♥️

En reaktion till “”Är det verkligen du, Bob?”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s