Hemmakär eller bara 10 år?

– Bob, nästa vecka ska vi åka på semester med båten ett tag…

– Neeej, det ska vi INTE. Jag vill vara hemma. Varför kan vi aldrig bara vara hemma? Jag älskar det!

Jag älskar också det. Och vi är mycket hemma, just därför. Men för vår familj är båtlivet en stor del av sommaren och inget undantag just denna lite märkliga sommar. För i skärgården inbillar jag mig dessutom att det är lite friskare luft (om man håller sig borta från de knökfulla gästhamnarna dvs.)

Varje gång vi ska åka någonstans – längre än dagstur, oavsett mål egentligen, så blir det knorr och Nej direkt som inställning från Bob. Här har vi inte alls en längtan att byta miljö eller se något mer eller annat. Ingen längtan efter äventyret förrän man upplevt det.

Det är en stor del av hans diagnos tror jag. Och ålder givetvis. För är man tio och har sommarlov, vill man vara med sina vänner dynets alla timmar, syssla med saker man själv väljer, och känna sig stor och fri. TÄNKER man. Men så är det inte på riktigt sen. Lika uppskattat (hoppas) blir det sen med en uppdukad middag i solnedgången och kortspel eller fiske från båten.

Vi återkommer ständigt utmaningen med omställningar och hur svårt det är. Både i skolan och hemma. Hur förmågan och viljan att ”tänka sig in” in nya situationer eller miljöer gör det i princip omöjligt att se fram emot saker man inte upplevt förut och VET är roliga. Kan man träna den här förmågan eller är han både för liten och har för svårt för det? Kan man bygga in sina egna goa referenser och förhoppningar eller är man chanslös här?

För just gällande båtsemster så har han upplevt detta. Minns kanske fragmentariskt att det kan blir kul och skönt. Men det är också allt annat – krav på sig att göra vissa förväntade saker, som att hjälpa till eller ”uppföra” sig när man är på restaurang eller när det ligger andra båtar väldigt nära oss. Kanske tar det över? Den a sommar har vi medicin i rätt dos, kanske blir det skillnad för dem totala upplevelsen? Är det också en ofrånkomlig stress med ”semester” utanför hemmet? Det negativa känns starkare än det positiva (som man faktiskt också upplever).

Absolut viss igenkänning. Allt är inte BARA ljuvligt och ljumma sommarkvällar eller perfekt tempererat havsvatten och perfekt sittande bikini. Mycket annat och självklart mer komplicerat såklart. För på en liten boendeyta och i nya utemiljöer utmanas man och behöver prestera i energi. I sin kraft och som mamma. Hålla ihop, planera upp, se flera scenarion framför sig och vara modig. Stark. Ibland klarar man det galant och känner solens trålar le mot en och man njuter sig absoluta maxnjut. För det händer i båten! Det är i den miljön maxnjutet för mig infinner sig år efter år. Det delar jag med min man. Därför är det värt allt slit och alla förberedelser, alla konflikter och kämpandet. Men (!) den största delen av tiden är mer som ett surr. En strävan, längtan, irriterande jakt efter den där målbilden… En solnedgång man får följa från tidig kväll, ett nakenbad, händer som håller varandras eller ett glas kallt vin på en varm kal klippa. Glada barn som hoppar från båten med det där skrattet som man blir helt varm av. Som sen kryper upp i din famn. Livets mening. Typ.

Så med hop om ovan. Tar vi nu tjat, packar vår båt med förhoppningar (och motsträviga barn) och ger oss ut mot ny-gamla målbilder och jakten på det vi älskar och känner starkt är livets maxnjut. SeeYou! (Ja båten heter så). 🐚👋💙🚤⛱🌅💭💦

En reaktion till “Hemmakär eller bara 10 år?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s