Allt blir en vardag

En mycket klok kvinna med egen erfarenhet av barn med npf sa till mig när vi var mitt uppe i diagnossättning och medicintestande att ”det kommer bli lättare med tiden, all den här turbulensen kommer kännas som en given del av ert liv”. Jag tänkte i stil med FÖR ER KANSKE… Men idag vaknade jag och kände att nu är vi nog där. Här, där mycket har fallit på plats vad det gäller de stora grundläggande sakerna för allas välmående – såsom rutiner med skola, läggdags, mat och mediciner. Saker som jag nu tar lite för givet har vi kämpar med och för – så länge. Omedveten om hur mycket energi man behöver ge (och såklart ger fortfarande). Så många kamper man förlorat, antal gånger man gett upp och suttit i hallen och gråtit eller skrikigt. Så svårt många gånger. Så skört.

Jag har också sett och upplevt att det man lagt in i form av kärlek, energi och tro – gett goda resultat, men som en berg-och dalbana både känslomässigt och utvecklingsmässigt.

Jag har lärt mig så otroligt mycket om mig själv och om att vara mamma de senaste åren. Har behövt ändra MIG, tänka nytt, tänka om, vara förbannad, spela ”gladteater”, lägga mig platt, ge upp vissa drömmar (men samtidigt satsat på andra). Behövt justera mig själv på många sätt för att få andra att lyckas, hade ingen aning! Jag trodde verkligen inte när jag plussade på stickan 2009, att jag skulle bli en mamma som gav upp ”mina” strider, låta elaka ord rinna av mig som en gås, bli ett känslomässigt vrak när man ser skolans nummer på telefondisplayen (fortfarande vidrigt, men jobbar på det!) eller att jag skulle muta och hota mig igenom stora delar av skolloven. Trodde inte heller man skulle njuta av de ”små sakerna” i livet på det sättet man lär sig göra efterhand. En lugn morgon, en varm kopp kaffe, ett bad, en middag utan konflikter, ett leende, att ens barn säger att dem älskar dig. Eller för den delen att man kunde älska en annan människa så mycket som man älskar sina barn. Wow.

I skrivande stund är jullovet på väg mot sina sista andetag, och en ny termin på intågande. Vem vet om jag behöver tänka om ytterligare, ändra mitt beteende eller rutiner på ett eller annat sätt. Det spelar ingen roll för nu är vi liksom igång, med och spelar, inne och kör. Game on. Så med den mentala beredskapen om att allt är mycket skört, men mycket fungerar ska vi ta oss an den här våren. Med mantrat att allt blir en vardag, tillslut.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s