Att nå sin fulla potential

Påsklov. Ännu inget megautbrott eller superskaviga dagar. Vi har veckan att fylla på med mat (haha väntat) lust, energi och komma ner i tempo för att ta oss an den fortsatt lite skumma skumpiga vardagen på bästa sätt. Skolorna hos oss är fortfarande öppna tack och lov.

Fastnar ibland i en tanke på en stor skillnad som jag lagt märke till mer och mer när man är med varandra mycket. Det är att känslan och viljan att vara till lags. Att vilja göra den andra personen man agerar med nöjd och glad. Att vara med i en lite tyst överenskommelse att man gör sitt bästa så båda (eller alla runt sig) får det bra. Kan vara lärare, mamma, moster, mormor, kusin, kompis – anyone. Bob har inte det. Han gör inte skillnad på någon. Han gör ofta inget extra eller gör sig ”till”, anstränger sig inte för att det ska bli bra för någon annan om det inte direkt gynnar honom. Alltså DIREKT. Han kan inte ta in den här kollektiva känslan av tillfredställelse. Varför? Är det bara diagnosen eller ligger det också i personligheten?

Jag är väldigt mycket tillags och har alltid varit det från att man blev uppmanad att göra första skoluppgiften, jobba över de sena timmarna eller springa de extra kilometrarna på träningarna. Ofta försökt överbevisa och göra ännu bättre. Prestera. Det har jag inte sett Bob ha i sig – än så länge. Var är hans max? Gör han sitt absoluta max när han endast gör det som läraren precis bett om? Läxan ber honom svara på flera frågor i en, han tolkar det som det absolut lättaste och svarar på alla i en mening, det ”lataste” alternativet? Men smartaste också? Inte fel, bara inte mycket.

Kan han mer om jag pushar honom ännu mer eller ska jag vara nöjda att vi svarar överhuvdtaget? Jag vill och kommer svara det första. Jag vill pusha honom, få honom utmana sig själv och vilja ”prestera” och göra något som för honom, mig, tränaren och läraren stolta. Kanske är det fel och kostar mer än vad det ger, men det är det jag kan utantill. Det vet jag hur man gör. För det finns inne i mig. Att ta sig en bit till. Aldrig släppa och lägga ner. Ta sig vidare och se sig själv utvecklas och njuta av det.

Önskar ofta att han kunde se mig som tioåring där han snart är. Hur man kämpade med sina gymnastikträningar, matteuppgifter och läsläxor. Städade rummet, plockade kottar, tog hand om olika saker. Var med och hjälpte till. Ville! Jag hade inte lätt för mig i allt, men jag var en jävel på att kämpa och alltid försöka. Blev pushad. På ett bra sätt av mina föräldrar och tex tränare. Bob är inte jag, vet ju det. Vi kämpar med allt tillsammans och jag stöttar honom på det bästa sätt jag kan och tror på. Men undrar ibland varför han själv inte vill. Varför vill han alltid bara den lättaste vägen, de enklaste svaren, minsta möjliga motstånd, kortaste stigen?

PLEASE! Stäng för i helvete inte skolorna!

Hemundervisning = Hemma-kaos? Nja, detta med att skolorna och förskolorna skulle stänga är inte ett drömscenario direkt. Skulle vi klara det? Ja, barn med ”särskilda behov” kan eventuellt få fortsatt fysisk undervisning. Men alla vet så lite. Vem avgör vilka som skulle få eller inte få tillgång till fysisk skolgång. Hur stora behov måste man ha? Spekulationer.

För oss skulle det ändra så enormt mycket om Bob skulle behöva vara hemma på dagarna. Att förändringarna i sig nu duggar tätt gör inte en liten med adhd skitnöjd som det är, ena dagen en sak i skolan, andra dagen en annan. Oviss vardag.

Jag förstår att jag behöver lyfta blicken. VÄRLDEN är i kris. Inte bara lilla Vendela och hennes familj. Men tyvärr är jag inte större än så för tillfället. Inte just ikväll. Jag tänker mycket, ser det svåra som kommer på fler områden än en eventuell hemundervisning.

Vi klarar nästan att göra läxorna varje vecka. Addera då att komma iordning och genomföra flera timmar i sträck-plugg i hemmamiljö VARJE DAG! Oh lord. Vill inte tänka på detta. Addera också en vild 3,5-åring och två egna företag som ska skötas och överleva på detta, så inser man snabbt att vi inte kommer ha en enkel tillvaro. Kommer bli en prövning vi aldrig skådat tidigare.

Det behöver inte bli så. Behöver heller inte bli kaos och dåligt. Självklart ska vi göra mitt yttersta och bästa, om det faktum att skolor och förskolor stänger. För ingen har valt detta och det är ingens fel. Och hoppet finns ännu att det inte kommer hända. Vill inte. PLEASE – stäng inte skolorna!

Ett minfält

Vet inte inte hur jag ska kunna beskriva för er som inte har ett barn med en adhd-diagnos hur man ibland bara hamnar i ett frysläge. Ett svart känslomässigt hål.

Vi har varit hemma några dagar tillsammans nu, för Bob har varit lite förkyld så inte fått gå till skolan av förklarliga själ. Har valt att inte medicinera, men fick ångra djupt. För det TÄR något enormt att hela tiden ha en slags intensiv, ihärdig, stressad, rätt skrikig energi runt sig som han kan ge omedicinerad. Jag har de senaste dagarna varit en pass up, en slagpåse. Någon som bara duger om han får som han behagar där och då. Annars får man olika vidrigheter över sig. Han vill förstöra för mig då. Lugnar sig ofta såklart, men bara den oron gör en lite galen. Det är som ett minfält. Man är aldrig säker. Det kan smälla närsom, och då rejält.

Det här borrar sig in. Just nu är det väldigt kännbart. Det svarta obehagliga. Gör ont och gör mig både ledsen och sjukt frustrerad för man har fastnat och det känns just då att inte finns hopp för bättre balans.

Ja, ”jag” får kanske skylla mig själv för jag inte gett honom sina dagliga doser, men det finns anledning till det. Han äter inte lika bra. Jag behöver anstränga mig mycket för att få i honom det han behöver varje dag med medicin. Så en ”paus” från det ena eller det andra? Vad ska vi välja? Men jag valde fel. Är hellre mat-fixare de luxe än en gå på osäkrad känslomässig mark hela dagarna. Vet det nu.

En kick!

Har senaste dagarna dragits med en dunderförkylning, så har liksom inte orkat ”ligga på”, driva olika projekt eller vara min vanliga lite tjatig jag. Jag tror alla tyckt det varit ganska så skönt, konstigt nog. Det har varit mer hämtmat än någonsin, slappare helgschema och lite mindre tydliga regler generellt.

Det enda riktigt jobbiga jag har orkat med den här helgen är att möblera om i Bobs rum. Efter månader av tjat om en gaming-stol (PGA de är INTE snygga!) gav jag med mig (för jag var sjuk och svagare?) och vi åkte och köpte en till honom. För hans egna sparade pengar. Det ena ledde till det andra, och vi behövde möblera om hela hans rum. Men det blev faktiskt bra, han fick en bättre läxläsningsplats, en mer avskild sovplats och en mer ergonomisk gaming-hörna.

Han satte sig nästa direkt, och började öva på att skriva alfabetet snabbt på datorn, läste några sidor i läxboken och avslutade sedan med att nöjt sätta sig tillrätta i sin nya gamingstol. Han var så glad. Det lyste om honom.

Det gav så mycket positiv energi till hela familjen att ge honom en nystart i sitt rum. Han har varit så hjälpsam, tacksam, glad. En kick!

”Mamma, en sak du måste lära dig i livet är att försöka förstå mig”

”Mamma, en sak du måste lära dig i livet är att försöka förstå mig”. Känn lite på den meningen. Ja, det är ett barn som pratar, men det allvar. Han tycker inte att jag förstår honom. Ni kanske inte tycker jag ska ta det så allvarligt, men det gör jag. Och det gör för att den här senaste tiden varit lite upp och ner. Det han säger betyder något, och tyvärr stämmer det just nu. Jag förstår inte.

Vi sitter i bilen efter ett rätt kaosartad morgon, frukosten smakade tydligen inte gott idag (eventuellt fick han i sig lite mjölk och ett hörn på smörgåsen), lillasyster var ständigt i vägen, favoritkläderna i tvättkorgen, hunden i fel famn, jag var tydligen störig och jobbig. Varför blir vissa mornar på det här sättet? Mornarna när alla ska iväg är inte härliga. Och då har jag oftast ändå inte en bussa att passa nu! HUR är det möjligt. Vi får alla sova våra behövliga timmar, vi har ”lagom” med tid att hinna sitta ner och äta en hyfsat lugn frukost, jag till och med tänder ljus. Vad är det som gör att det ändå skaver? Ja, självklart gör medicinen sitt, på morgonen har han inte hunnit få i sig sin dagsdos – men kan det ”bara” vara det? Jag försöker behålla lugnet, tänka framåt och vara medgörlig, trots att jag bara känner att jag snart ändå lämnar ännu en misslyckad morgon bakom mig. Än så länge har vi inte hittat fungerande morgonrutin för alla – det som är sååå viktigt för mig, att få en fin start på dagen.

Klockan närmar sig läxtid på eftermiddagen, och med det lite ångest för oss båda. Min huvudbry och mitt stresspåslag startar redan en timme innan utsatt läxtid, när jag i all välmening (och efter många kloka böckers recept) försöker förbereda honom på vad som ska hända inom kort.
– Älskling, snart är det dags att läsa i läxboken och sätta tänderna i 9:ans gångertabell.
Svaret blir direkt, utan minsta tvekan:
– Inte nu mamma, vi kan väl ta läxan efter middagen?

Och där. När han alltid och hela tiden försöker förhala allt det ”tråkiga”, allt det viktiga, allt som uppenbarligen är viktigt, blir jag så sjukt uppgiven och nästan sur. Försöker släppa det, och hänvisa inne i mitt huvud att han inte menar att göra mig upprörd, men det blir som en våt grå möglig filt som lägger sig över mitt förnuft, min pepp, mitt driv. Det här händer alltså VARJE DAG, varje gång vi ska göra läxan, städa rummet, äta middag (ja, för det är tråkigt om det inte är McDonalds) med mera.

Yes, jag faller tillbaka in i fällan med ett och annat hot ibland, jag försöker muta mig fram (det KAN lyckas men blir dyrt!), försöker följa med vissa dagar och anpassa mig och säga OK, vi tar det efter middagen (med vetskap om att det också kommer gå åt helvete pga då är han för trött och inte kapabel till att läsa längre än en sida…). Och så är vi tillbaka till NOLL fungerande och hållbara metoder för oss gällande det här OCKSÅ. Varken mornarna, eller läxläsningen funkar bra. Och med dessa insikter, en uppgivenhet. Det tar oss/mig typ 2-3 timmar totalt när vi ska göra läxan – det ska förberedas innan, hämtas mjölk, tas fram nötter (eller annat gott), klias på ryggen, vässas pennor, letas sudd, frågas frågor som inte har med saken att göra, bytas plats, argumenteras om att slippa läsa hela kapitlet som läxan innebär, för att sen slutligen komma till skott och läsa några sidor, och med minsta möjliga ord svara på frågorna i tillhörande bok. ALDRIG anstränga sig det där lilla extra, bara göra precis det som är på håret till okej. Aldrig vilja. Ingen som helst lust att lära.

Så nej, jag kan inte förstå det här, det är för svårt. Jag ser det, jag hör honom, men jag kan inte förstå. Och han förstår inte mig, och förstår inte att det jag försöker göra är en ”hjälp”, en underlättande hand, en fin gest, eller bara lätta upp ett måste. Finnas där.

Inser att jag behöver stöd. Behöver anmäla mig till ADHD-centers grundkurs, trots flera timmars resväg och förlorade jobbdagar som behöver täckas upp på helgen. Med siktet att försöka förstå mitt barn bättre. Det är det såklart värt. Så nu loggar jag in och anmäler mig (och inte bokar av denna gång!), för så här kan vi inte fortsätta. Det själv alldeles för mycket energi, tid och kraft från oss båda.

En fucking HIGH-FIVE

28 januari. En dag som varit lite av en hat-dag ändå sedan november då den bokades in. Möte på BUP. Väga, mäta, ta blodtryck, prata skola, sömn, mat och vardagsliv, diskutera mediciner.

Jag hämtade honom direkt efter skolan och hade laddat bilen med hans favoritsaker att äta: jordgubbar, ölkorv, Yoggi mango, nougat. (Yupp, hela mellis-bil-kostcirkeln).

Var en så himla mysig bilfärd, tar ca 40 minuter till BUP från oss. Vi hann prata av oss och kom EN TIMME för tidigt. Jag hade visserligen tänkt tanken att vi nog inte skulle komma försent, men inte planerat för en timmens aktivitet i väntrummet. Hjälp.

Jag bad sköterskan i receptionen om att såga att de gärna – om lucka finns får släppa in oss tidigare. Vi satte oss ner en stund med våra mobiler, sen körde vi en omgång fotbollsspel och tryckte fram lite varm choklad i den stora maskinen. Sen ropades vi upp! 45 minuter innan utsatt tid – helt amazing. Jag blev så glad att jag tackade lite för högt och glatt, och sen skuttade fram lite mot vågen.

Han vägdes, mättes, hon tog blodtryck och kände på pulsen – sen var det samtalsdags. ”Hur går det i skolan, hur känns det när medicinen börjar gå ur kroppen, hur är det med hungern, är det svårt att sova mm mm.” Adhd-sköterskan knappade in värdena och orden i datorn.

Bob litade inte på att hon hade tagit rätt vikt (utan att veta vad den var), så han sprang girigt ut ur rummet och gick och vägde sig en extra gång. De kunde sedan enas om att de sett samma vikt.

– Bra Bob, du har verkligen gjort ett bra jobb som gått upp som du ska, nu följer du din kurva fint!

Orden hängde i liften en stund. Han följde sin kurva. Han var godkänd. För det här känns som ett prov. En liten examen, som förälder, som barn. Och vi blev godkända den här gången. Så otroligt skönt. Jag såg att han log till, blev stolt. Rummet kändes varmt och trevligt.

Vi fick en ny tid på BUP. Men den känns långt fram, jag hatar inte det datumet än. Nu vet vi att vi är på rätt spår, har något bra på gång. Den känslan är så tillfredställande, så viktig. Så fin. Heja oss! ♥️

Sorgens taggar

Dagen före skolstart nåddes via av ett mejl från skolans rektor. Två elever hade omkommit i en flygkrash på väg hem från Iran. Hela familjen omkom. Helt vidrigt orättvist. En start på terminen som ingen kunde förutspå, som är allt annat än logisk, ett hårt slag rakt i magen.

Vi förstod såklart ingenting. Chocken. Tårarna. Samtal vuxna i mellan, försök till samlade samtal vuxna barn. Vi ville veta vad som hade hänt, var det Bobs klasskamrat, fotbollskompis och fina vän som nu inte finns mer? Så var det.

Första dagen på vårterminen blev något helt annat än glada miner. Man möttes på skolgården av gråtande vuxna och barn. Tända ljus. Ett vakuum. Folk gick som i slow motion. En dimma av ovisshet, en känsla av is. Inne i hallen såg jag direkt, kroken bredvid Bobs var tom. Den som haft kroken fanns inte mer. Det brast.

Vi reagerar såklart olika i den här typ av situationer, i sorg. Vi förlorade barnens farmor nu i julas, och fick verkligen se olika sätt barn reagerar redan då. Bob har inte gråtit. Han erbjöd istället sin famn till de mindre som var otröstliga. ”Sitt hos mig om du är ledsen”, hörde jag. Men jag ser att han är ledsen. Jag känner det. Jag märker hans obalans och att han inte vet hur han ska prata om det. Vem gör? Han vill hellre trösta. Han har förlorat både sin älskade farmor och en fin vän bara på några veckor. Vi tänker att de är vackra fåglar. Fria.

Första kvällarna ville han sova med mig och lillasyster, hålla handen tills hans somnade. Det ville jag med. Nu upplever jag att han har blivit något argare. Han är lättretlig och har ofta taggarna utåt, framförallt mot mig. En reaktion. Hans sätt att säga att världen är orättvist, jag vill inte att det här ska ha hänt. En fas i hans sorg. Sorgen har taggar just nu. För mig handlar det bara om att möta honom när han vill mötas. Göra saker han upplever mysigt, värdefullt, roligt. Lyssna när han vill berätta. Svara så gott jag kan när han frågar. Finnas nära och respektera när han inte vill att jag ska störa. Spela fotboll i kompisens ära, baka semlor till farmors kommande födelsedag.

Ibland nuddar våra behov vid varandra, han kryper sakta närmare upp i soffan och lutar huvudet mot min axel. Då vill jag bara kasta mig över honom och hålla och krama honom så där varmt och hårt i flera timmar. Men det gör jag såklart inte. Låter honom få ta den närhet som han vill ha och behöver just då, försöker putta bort mina egna behov. Alla vassa taggar och hårda ord är där och då som bortblåsta.

Vi kommer sakna, sörja, undra, både nu närmast – men givet även lång tid framöver. Sorgen kommer ta olika faser och vara med oss på olika sätt. Kännas hårt och hanterbart, orättvist och ibland hopplöst. Vi kommer alltid minnas.

Lite av varje och helt lagom

Inte många timmar kvar av det här jullovet, skönt så, men de här sista dagarna har varit över förväntan, kanske hittade vi en perfekt mix av aktiviteter och ifred-tid? Kanske har redan ställt in siktet på vardagen och insåg plötsligt att det bara är att njuta nu till tusen av det lediga.

Jag och Bob var på Jump Yard idag, otroligt ställe, vår premiär där. Förutom att det inte finns blöjbarn där (ja, det är en enorm fördel), så är det GOTT kaffe för hon som inte hoppar runt och riktigt skön tillåtande atmosfär. Så värt varenda krona. Vi åkte utan kompis, bara han och jag, och det var ganska lyckat, han hittade snabbt några att hänga runt med vilket såg ut att göra det helt lite roligare, de utmanade varandra och visade stolta upp sina volter och konster. Har inte sett honom så svettig och nöjd på länge. Dit kommer vi återvända inom kort igen.

Även fast man sakteliga börjar tänka vardag, så känns det här omställningen inte alls lika hård som tidigare år. Kanske för att jag inte MÅSTE åka iväg nu när jag är egen, jag kan fortsätta i träningsbyxor och mjuka tröjor, slipper missa förortsbussar och stå ute och frysa i en glasbur. Dessutom har jag redan börjar småjobba några timmar per dag, så en mjukstart är vad det landar i för oss.

Har satt upp några mål, både för mig som mamma (tänk fyll på dem energi för att orka-grejer), men också för mig min kropp och mitt mående, näää inga bantingskurer för det tror jag inte ett smack på, men sundare och smartare val, för hela familjen (hahah HUR bra lät inte det där då?). Mindre vitt socker, och mer linspasta, typ. Fler steg per dag, och trappor istället för hiss. Havremjölk istället för komjölk, mindre konsumtion av nyproducerade kläder. Åt det hållet. Och den största förändringen för mig av dem alla – göra veckor-matschema. Jag har försökt halvhjärtat förut, och lyckat hålla ca 2-3 dagar, sen dog det. Nu ska jag verkligen klamra mig fast bättre, och inte ge upp eller falla för min egen lathet. Men det kräver ju en god veckohandling, så började där idag. Eftersom Bob inte gillar (dvs äter) mer än ca 3-4 rätter när han medicineras, så kommer jag behöva tänka både en och två gånger för att få till rätter som vi andra kan addera på smaker och tillbehör till, så vi får ihop det något sådär. Han äter tex köttbullar med gräddsås och potatis. Vi kan variera det med en kalla pastasallad med fetaost och köttbullar, eller en kryddig tomatsås och spagetti?

Andra saker jag kommer mer av är att baka mer med barnen, det älskar alla. Men hitta liiiite nyttigare recept än sockerkakan med 100 kg socker som just nu går på repeat hos oss. =)

Drömmen om att vara ledig OCH må bra

Det är något som efter några dagar av ledighet gör sig påmint. Rastlösheten. Tristessen. Både min egen men också barnens. Inte lugn och ro, avkopplande sysslor och inte harmoni. Nej, stress. Inte jaga tider, inte den stressen. Den värre stressen. Inre frågor, vart är vi på väg, vad är vi mitt i, vad vill jag? Hur mår vi egentligen?

Julen blev speciell detta år för barnens farmor lämnade oss på juldagen. Så både stor sorg och många tankar har ringar in högtiden och dagarna kring den. Såklart.

Kanske är det den händelsen som gör det extra skört nu. Man orkar inte det där lilla extra, orkar inte hålla ihop sig själv på samma sätt alla timmar per dygn.

Kommer på mig själv drömma mig bort lite, antingen till fjällen eller solstolen på typ Kanarieöarna. Men det är ju inte riktigt någonstans jag vill åka, jag bara orkar inte vara kvar i den miljö där jag behöver tänka, känna, planera, underhålla. Längtar bort till det mer bekymmersfria, det varma eller snöiga riken som jag ser andra njuter av eller som jag i mina drömmar befinner mig i. Egentligen är det inte platserna jag vill åt i sig, utan känslan av att bryta, lyftas ut ur det vanliga lite grå och väntade. Men inser snabbt att det bara skulle vara en quickfix. Jag skulle behöva komma tillbaka och ta tag. Ta itu. Så jag bokar ingen flykt. Stannar mitt i.

Jag ska samla mina frågor som bubblar inom mig, skriva ner, vända och vrida och titta på dem i dagsljus. Varför stressar ledighet mig så? Är rutiner så fast i mig också? Behöver jag göra scheman för loven framöver – för MIN skull? Vad skulle få mig att kunna slappna av och faktiskt njuta av mindre måsten? Är det nu jag ska måla om ett rum eller åka och köpa den tapeten som jag sneglat på? Behöver jag (kanske vi) en lov-projekt? Måste jag känna mig ”duktig” varje dag av alla årets dagar för att kunna somna tillfredsställd?

Tycker inte att Bob har varit så orolig alls, han är rätt nöjd med att växla mellan tv-spel, filmer, utelek, och små utflykter. Ibland med medicin, ofta helt utan. Det blir högre ljudnivåer och fler utspel utan medicin helt klart, men han äter då som en häst. Ska fundera på om det påverkar familjen i sin helhet mer negativt än positivt att han är utan impulskontroll. Kan inte bestämma mig där. Behöver fler dagar.

Mitt stora problem att jag glömmer hur jag känner när det väl är lov. Har suttit med samma tankar liknande stress typ alla föregående ledigheter. Men inför är det som att det enda jag kan tänka på är att bara få vara. Ifred, utan omgivningens och mina egna krav. Därför bokar jag nästan aldrig någon längre resa eller planerar något stort. När jag sedan kommit en liten bit in i lovet är det som att jag inte alls vill vara ifred. Ångrar mig. Vill ha stort miljöombyte och något helt annat än ro. Äventyr?

Ledighet är inte bara en obokad kalender, det är så mycket mer. Dagar, veckor av annat än det man inrutat gör, mycket tid mer och på varandra, inte samma typ av krav som vardagen vittnar om. Ett bra och nyttigt, men också delvis jobbigt avbrott. Mitt avbrott behöver framöver få ett tydligare syfte än att ”slappna av” eller ”ta det lugnt”. Det är inte vad JAG vill. Inte bara. Behöver något mer. Det där något som får mig hitta ny lust, nya perspektiv, och som breddar min syn. Får mig växa.

En helt ny (funkis)värld

2019 närmar sig sig slut, och ja, jag är också rätt slut.
Inte slutkörd, men väldigt redo att börja ett nytt år.
Det här året, vet inte riktigt vart man ska börja, ni som följt mig vet ju att det här är året Bob fick sin adhd-diagnos, och vi i samma stund blev en funkisfamilj. Jag, en funkismamma. Mycket vatten har runt under broarna sedan dess, och vi har just nu hittat förvånansvärt lugnt sätt att förhålla oss till allt som har med utmaningar att göra.

En helt ny värld, samtidigt precis likadan som den alltid varit på något skumt vis.

Förutom att vi gått igenom hela utredningen som jag skrivit mycket om här, så började vi medicinering i somras. Det var mer omständligt och påfrestande för alla än vad jag förväntat mig. Att han helt plötsligt inte var hungrig när det var middag, eller bara åt en kant på mackan till frukost gjorde (och kan fortfarande göra!) mig väldigt orolig och ledsen. Frustrerad. Nu är medicinen ganska väl fungerande och inställd, och han klarar det mesta han behöver i skolan och hemma. Den har minskat antalet impulser som stört honom att kunna fokusera i skolbänken, visst finns det kvar, men inte i samma utsträckning. Vi har mindre konflikter. Han äter oftast alla mål mat, och till och med kvällsmacka bra dagar. För absolut, vi har fortfarande bra och dåliga dagar, och så kommer det nog fortsätta. Men det vi inte kommer fortsätta med är att släppa på fungerande rutiner, och det jag kommer fortsätta med att lyssna på både honom OCH på mig. Försöka förstå hans perspektiv i stort och smått, även fast det kanske är emot mina principer eller min egen vilja och också försöka få honom att förstå mitt perspektiv där det känns passande.

Hur fint skrivet? Tack Jenny.

Jag har fått så mycket kärlek genom att vara öppen med hur olika saker känns. Det kommer jag fortsätta vara, för jag tror på att dela med sig av både framgång och motgång och framförallt så tror jag på att våga prata om hur vi kan hjälpa varandra, stötta varandra, och känna igen oss i varandras berättelser. Vi är inte ensamma.

Nu väntar ett långt jullov, och snart ett nytt år. Ny termin, nya krav och nya utmaningar och händelser som kommer vända upp och ner på tillvaron där och då. Till skillnad från förra våren har jag nu både mer tid, fler verktyg och en större tilltro att kunna hantera det som komma skall. Kunna se gnistan innan den fattar eld.

Jag ska också ge mig själv en klapp på axeln, och öva mig på att njuta mer av saker vi klarar av, hinder vi hanterar. Brukar tänka att tillvaron är som ett litet vattendrag, ibland ramlar det ner grenar från träden som fastnar en stund, och då får vattnet ta en annan väg just där och då. Eller så rinner vattnet så fort att det istället bildas en mur av sand och sten så vattnet har svårare att ta sig igenom. Man kommer nog aldrig till det perfekt porlande vattnet, men det jag vet är att det kommer fortsätta rinna, både snabbt och långsamt, under isen, och kraftigt i vinden. Vi kommer alltid vara i förändring och ha blicken framåt. God Jul och Gott nytt år!